han talar och när han väl talar så är
det tydligt, strukturerat och vänligt.
tervjun ska handla om. När jag förklarar att
jag vill belysa läkarrollen från olika perspek-
tiv poängterar han att han inte varit kliniskt
verksam på länge.
uttala mig om hur läkare arbetar idag.
medför några problem börjar han berätta
om hans läkar- och författarerfarenheter.
gymnasiet, men när jag skickade in mina
verk ville ingen trycka dem. Jag hade redan
då en författardröm, men visste inte var den
skulle leda mig.
det första insåg han tidigt att han behövde
ett yrke att falla tillbaka på utöver sitt förfat-
tarskap. För det andra hade hans äldre bror
tuberkulos och därför hade hela famil-
jen hade tät kontakt med sjukvården.
För det tredje var han den första som tog
studenten i släkten, och han ville inte slänga
bort den möjligheten. För det fjärde var
Lars Gyllensten en av hans förebilder. Lars
Gyllensten var författare och läkare, då verk-
sam som professer i histologi vid Karolinska
Institutet.
mig för det. Men jag fortsatte att skriva.
1957 anmälde jag mig till en skrivarkvälls-
kurs. Efter kursen skickade jag in min no-
vellsamling till Bonnier och efter en mindre
historia publicerades Räknelära.
mellan medicin och författarskapet.
kade vettigt. Så jag fortsatte med båda två.
rollen innebär.
socialmedicin. Jag gick och träffade profes-
sor Gunnar Inge, och han sa "Ja, du får vika-
riatet, du är ju den enda sökande!".
Huddinge sjukhus, som då experimenterade
med olika undervisningsformer.
hade mycket att förlora. En gång kom jag till
föreläsningssalen och satt tyst i fem minuter
och sa sedan "Om ni vill veta något så får ni
fråga", berättar Jersild och skrattar till.
några minuter så började studenterna ställa
frågor. Och det var ju väldigt kul, men samti-
digt fick vi en katastrofal utvärdering! Men
att vi experimenterade med formatet ledde
även till mer lyckade undervisningsformer.
Det ledde till exempel till ett grupparbete där
studenterna fick en vecka på sig att under-
söka något som man inte kommer i kontakt
med som läkare: disken, köket, transporter.
Sedan skulle de skriva en 5-sidig rapport
om det. Och det gick bra. Efter ett par år så
hade jag en stor hög rapporter på mitt skriv-
bord. 1977 skrev jag Babels Hus och då kom
uppsatserna till användning, för det jag inte
visste om sjukhuset fanns i rapporterna.
kliniskt.
kom ut. Babels Hus skildrar ett påhittat stort
sjukhus och för att göra det verkligt använ-
de jag mina erfarenheter från Sabbatsbergs
sjukhus, S:t Görans sjukhus, Karolinska
Sjukhuset såväl som Huddinge Sjukhus. Jag
ville vara helt fri för att skriva den, och jag
ville inte återvända till en arbetsplats där alla
skulle vara sura på mig.
författarskap?
bildning ett vetenskapligt sätt att resonera.
För det andra tillät läkaryrket mig att träffa
människor som jag aldrig annars hade träf-
fat unga, rika, gamla, fattiga. Jag tror att
det är väldigt nyttigt, för då känner man sig
inte främmande i olika sammanhang. För
Läkaryrket ger en övning inom den konst-
formen, att sammanfatta livshistorier och att
ge en bild utöver den rent fysiska ett kon-
centrat av en livssituation. Och båda yrken
handlar just om det, att koncentera fram det
väsentliga.
patienten säger såväl som inte säger. Och så
skall man få patienten att förstå en. Det där är
jävligt knepigt. Vi fick aldrig utbildning i in-
tervjuteknik när jag läste läkarutbildningen.
som en läkare har med sin patient och
det en författare har med sin läsare?
text tills den går i tryck. Men sedan har du
ingen inverkan på hur du uppfattas. Så det
här med att läsaren och författaren har en
dialog sinsemellan är skitsnack. Och oavsett
vad man skriver kan man ändå häpna över
vad läsaren uppfattar. Det är lite som att ge
dåliga besked till en patient, där kan man
också bli förvånad över vad patienten hör.
För det första kräver båda att man har något
i skallen. Och för det andra måste man ha tå-
lamod och förmågan att fokusera. Alltså tå-
lamod för patientens situation, såväl som ens
egna verk. Och fokus: att man bestämmer
sig för en viss tid då man ska skriva - och
då bara skriver istället för att sitta och vänta
på inspiration. Och där tror jag att författar-
skap överlappar ännu mer med forskning.
Båda kräver att man följer spår - och att man
orkar följa spår länge!
är på väg hem. Jag försöker minnas förelä-
saren som tipsade min kurs om Babels hus
och funderar kring hur gammal han kan
ha varit. Enligt min minnesbild är det fullt
möjligt att han var en av studenterna som
Jersild undervisade i socialmedicin och att
han var en av de som förvånades över de
märkliga föreläsningarna.
Babels Hus på mitt nattduksbord. Jag tittar
på det fina omslaget och bläddrar igenom
sidorna. Jag tror inte att jag kommer att hit-
ta citatet som patienten berättade för mig,
som jag nu knappt minns, men vem vet - jag
kanske börjar närma mig det väsentliga.
övning inom den
konstformen